Jag har aldrig riktigt förstått mig på hur killar tänker eller hur de ska agera. Ibland tror man att man vet precis hur de ska agrea sen blir man så paff när de inte händer. Därför har jag lärt mig nu att aldrig bli förvånad över hur pojkar tänker. För visst är de alltid pojkar?
De kanske inte förstå sig på tjejer heller men jag tycker att allt de här med kärlek och sånt är för komplicerat. Man vet aldrig riktigt vad man vill eller vad den andra personen vill. Det leder till massa funderingar och tankar så man blir helt paranoid. Det är inget bra de.
Sen finns de vissa människor som är fega och inte riktigt vågar fråga vad det leder eller om det ens är något men ändå har massa jobbiga funderingar.
Jag hoppar och vinkar för jag är nog en sån liten fegis. Jag vill ju veta men sen vet man aldrig när de är för tidigt. Och hur kul är de att få nobben av någon man knappt känner. Känner alla så här kanske men inte vågar erkänna det. Sen finns det de människor som vågar ge sig ut och vågar fråga och vågar få ett ärligt svar.
Skrämmande säger jag men man får väl utsätta sig för de med.
Sen kommer jag och mina hjärna in på det som är mer skrämmande. Att ha ett förhållande! Jag menar hur skrämmande är inte det?! Där måste man våga lita på en människa som man inte helt förstår sig på. Man kan aldrig lita på någon till 100%. Inte en chans för man borde passa sig lite, inte överdrivet mycket men lite så man inte blir helt blind och inte ser vad som händer precis framför sina ögon. Blir man för rädd om sig själv så kan de sluta med att man står kvar själv och irriterar sig på vad man gjort.
Varför kan inget vara enkelt och varför har jag så mycket tid att lägga ner mina tankar på detta?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar