Ensamhet

Man får de vara sig man vill eller inte. De kan vara på olika sätt. Man kan bestämma sig för att man vill ha tid för sig själv och sedan ta de. Sen finns de även sån ensamhet som man inte kan välja. De gångerna man sitter själv hemma och försöker intala sig själv att de inte gör något. Man myser framför tvn och tänder ljus men samtidtigt plågas själen av den ensamheten som finns. Människan är ett socialt djur och vissa är med sociala än andra men på något sätt vill man aldrig vara ensam hela livet ut. Vi behöver den där personen som bara finns där för en när man vill ha någon att prata med. Visst man kan smsa och sitta vid datorn men de är dock aldrig desamma. Jag växte upp i en familj om fem personer vilket gjorde de svårt att kanske få den ensamheten man kanske ville ha men nu när man är äldre och ha pojkvän som man bor tillsammans med så blir de förmycket ensamhet. Självklart respekterar jag att även han har intressen och kompisar som han vill umgås med. När man bor tillsammans med någon så blir de aldrig riktigt desamma. Då träffas hela tiden och man ha alltid någon som sover brevid. Aldrig blir de likadant när man sitter vid tv då men kanske gosade och hela tiden pillade på varandra. De blir aldrig riktigt desamma. Kanske börjar man ta sin kära lite mer för givet. Att den alltid ska vara där för en när an vill de. Man slutar sakta att bara mysa framför tv och kolla på en bra film eller så gör man de men då sitter man där och bryr sig mer om filmen än den man kollar på den med som man kanske skulle brytt sig mer om i början av ett förhållande. Kanske är de så att vi sakta börja vänja oss vid ensamheten då man inte riktigt märker att man även glider ifrån varandra. Man börja se alla svagheter och fel på den man älskar i stället för att vara nyfiken på personen. Kanske bör man stanna upp i livet och tänka efter vad allt tar vägen.
Livet blir aldrig lätt snarare tvärtom, att de blir svårare med tiden